MONICA ENGLUND
Adtendere et Adeo
Fotografi

Sundsvalls museum 20/9 – 19/10 2003
Utställningen består utav två delar där den första delen av utställningstiteln betyder ”sträcka sig emot” och den andra delen står för att ”närma sig”. Fotografierna varierar i storlek från ca. 150 cm x 125 cm till betydligt mindre på bara några och tjugo centimeter. Bilderna har en fotografisk surrealistisk form som för tankarna till
mellankrigstidens collageuttövare som Man-Ray och Hanna Höch.
Men utan att därför vara särkilt nära. Snarare handlar det om användbara instrument för att söka djupt i ett mycket personligt ämne - en dotters komplexa förhållande till sin far.
Bildspråket blir en metod att nå fullständig verklighet. Ett försök att få det vanliga, gripbara att slås samman med den oberäkneliga föreställningen.

Kanske finns det krafter i det speciella utställningsrum man byggt upp, krafter som bara kan anas. Ett svart sorgligt golv omgivet av ilsket röda väggar omsluter ett ungdomsporträtt av fadern, avbildad med två torkade rosor. Omkring finns dotterns konfliktfyllda relation. Tretton vattenfyllda trekantiga flaskor innehållande faderns porträtt bildar centrum i rummet. Ett rum där man kan förstå viljan att sträcka sig emot det som inte gick i livet.

Det är som hon ville säga ­”Hur det än varit är jag ändå hans dotter”. Den besökare som tvivlar kan se på bilden ”Far och dotter”. Här ser man att hon har hans ögon och hans mun. Monica Engmans utställning har något vackert och sorgerligt över sig, men samtidigt finns en strävan till närmande, till något positivt. Mitt i allt anar jag ett nästan dolt stråk av glädje.

Jan Grubb

©Monica Englund